Den senaste månaden har jag gått helt tom två gånger då jag tränat. Tom på det sättet att blodsockret faller till noll och alla krafter rinner ur en. Det är ganska intressant för jag känner från den ena sekunden till den andra då det händer. Visst känner jag att det är på gång men det slutgiltiga steget är mera som ett stup än ett trappsteg.
För en månad sen hände det på en långlänk. Vi höll hög fart och sprang rätt långt men orsaken den gången var att jag var i slutet av en hård träningsvecka, hade redan sprungit en morgonlänk på 1 timme och bara ätit frukost efter det. Visserligen var det en rejäl frukost men efteråt var det ganska lätt att konstatera att jag ätit för lite. Då räddades jag av Ottos sportdricka som fick mig att orka den sista kvarten.
Idag hände det igen och jag vet inte riktigt varför. Det var visserligen fråga om en 4 timmars skidlänk men jag brukar nog orka med sådana ganska lätt. Kanske förkylningen jag hade ännu påverkar mig. Nåja, den här gången klarade jag av att gå in i väggen två gånger, först just före tre timmar och den andra efter ca 3,5 timmar. Eftersom jag var rädd att maten skulle ta slut så snålade jag med den och åt bara lite den första gången. Då det hände igen sen tog jag min sista livlina, en gel. Efter fem minuter fick jag tillbaka krafterna och de sista 20 minuterna kände jag mig helt pigg igen.
Då jag var liten kunde jag plötsligt börja vrålskrika och gråta om mitt blodsocker sjönk. Det hände alltid plötsligt. Det var lite likadant idag, plötsligt gick alla krafter ut mig och känslan av att jag bara ville lägga mig ner och gråta gick igenom min kropp. Nuförtiden kan jag dock stå emot den impulsen.
Summa summarum: vill jag lyckas i ultralånga-FM i vår måste jag göra en rejäl kolhydratuppladdning och se till att få i mig mycket energi under loppets gång.
