Arcade Fire - Afterlife

Arcade Fire framförde en livevideo till Afterlife på YouTube Music Awards. Så bra låt, bra framförande och bra text att det är värt att blogga om :)

(Och samtidigt så sorgligt att det stockas i halsen)

Afterlife, oh my God, what an awful word
After all the breath and the pill and the fires that burn
And after all this time, and after all the ambulances go
And after all the hangers-on are done hanging on to the dead lights
Of the afterglow.

Newtown

För offren i Newtown

Idag var andra gången jag tänkte börja gråta då jag läste om massakern i Newtown. Skyddsmuren håller inte.

Det finns ganska mitt mellan Jalasjärvi och Koskenkorva ett utkikstorn

Det finns ganska mitt mellan Jalasjärvi och Koskenkorva ett utkikstorn. Man ser tornet från landsvägen då man kör förbi. Det ligger där på andra sidan åkern en bit upp i skogen och kallar på en. En kallelse som hörsammas av djuret människans drift att upptäcka, bestiga, betäcka...

Varje gång jag kört förbi har jag drömt mig bort upp till tornets topp och tänkt att en dag skall jag stanna och klättra upp dit. För två veckor sedan var den dagen kommen. På väg från Esbo till Vasa svängde jag av vägen, parkerade en bit ner i backen och började klättra uppåt mot tornet. Äntligen var dagen kommen. Jag kände mig upprymd och tog fotografier av tornet med min telefon.

Jag kommer upp till toppen av kullen där tornet ligger. Jag känner ingen brådska utan ser mig först omkring där uppe och tar några foton till. Sen vänder jag mig mot tornet och börjar klättra uppför trappan. Efter ungefär fem steg känner jag att nånting är fruktansvärt fel. All upptäckarglädje är med ens bortblåst och ersatt av en akut primitiv rädsla. Min höjdrädsla hade slagit till med full kraft, ynkligt löjliga 1,5 meter över marken.

Jag blir så chockad att jag är tvungen att vända om och gå ner på fast mark för att samla mig en stund. Jag hade helt glömt bort att jag är höjdrädd. Det här tornet är dessutom av den värsta sorten där man ser marken under sig vart man än vänder blicken. Att tornet ligger på en hög kulle och jag kan känna hur vinden blåser gör det hela bara värre.

Efter att ha samlat mig en stund gör jag ett nytt försök. Jag biter ihop och kämpar emot rädslan och tar mig upp till den första avsatsen. Benen känns svaga och jag sätter mig ner för att vila lite. "Lika bra att lägga sig ner då jag ändå är igång" tänker jag och lägger mig ner och funderar över min situation och livet i allmänhet. Efter en tid har jag lugnat ner mig så mycket att jag vågar stiga upp och kolla lite på utsikten.

Inte var det här ju så farligt efter allt. Fylld med nya krafter styr jag stegen mot trappan som nu tar formen av en spiraltrappa för att börja klättra upp mot toppen. Jag kommer två steg innan jag översköljs av samma primitiva rädsla. Inte en chans i världen att jag klättrar upp dit. Jag går raka vägen ner och styr snopet stegen mot bilen fylld av motstridiga känslor.

Hur kunde jag ha en så fullständigt fel uppfattning om vad jag ville göra. Den längtan jag känt varje gång jag kört förbi försvann fullständigt efter fem steg uppför trapporna och det enda jag kände var att jag ville bort därifrån. Tänk vad motstridiga känslor som kan finnas inom en utan att man har en aning om det.


----

Det händer alltid ibland att jag glömmer bort att jag är höjdrädd. T.ex. då jag åkte fritt fall i Power Park. Det var ingen bra idé, det tog säkert en kvart innan jag min puls hade återhämtat och det kändes som att jag kunde lita på att mina ben skulle bära mig. Ibland har det också hänt att jag tänkt att jag kunde hoppa bungyjump. Jag skulle aldrig kunna hoppa bungyjump! Om jag yppar sådana idéer se då till att hindra mig. Jag minns ännu hur Jim Carrey sa att han långa tider kunde vakna mitt i natten av att han drömde mardrömmar om sitt bungyjump han gjorde då de spelade in Yes Man. Det skulle säkert hända mig också.

----

Tornet ligger på Loukajanvuori som är 141,5 meter högt.

Conversation at a café

[...]

Do you have a baby fever?

No.

Do you have a get married fever?

No. 

I have a ‘find the person I will spend the rest of my life with’ fever.

[...]

It feels like the train is leaving and I´m being left behind on the platform.

Om att leva sig in i filmer

Jag skrev just om hur jag levde mig in i SVT:s dokumentär Medaljens pris. Det är något jag är rätt bra på, att leva mig in i filmer. (Det samma gäller för bra böcker men nu tänkte jag hålla mig till filmerna.) Jag kan verkligen gå in i handlingen och känna att jag är en del av det som händer. Men det händer inte alltid. Vanligtvis har jag en mur mot omvärlden. En mur som alla har och som är nödvändig för att överleva här i världen. Som skyddar oss från att leva med i världens alla grymheter.

Men ibland uppstår det sprickor i muren. Det kan räcka med att filmen är otroligt välgjord men oftast är det andra faktorer som spelar in. Hur jag känner mig just den dagen. Alla gånger behöver inte ens filmen vara av yppersta klass.

Avatar är en film jag levde mig in i totalt. Då huvudpersonen mot slutet av filmen samlar alla till möte och håller ett tal som dryper av patriotiska klichéer satt jag i biosalongen och var liksom "Yes, let´s do this!" Totalt inne i handlingen trots att jag vanligtvis är allergisk mot klichéer. Under Lars von Triers Melancholia hände det också. Då filmen var slut [spoiler] och jorden hade gått under satt jag kvar i biostolen och visste inte hur jag skulle ta mig upp ur den, än mindre hur jag skulle kunna fortsätta leva. Jorden hade gått under och det kändes verkligen som om jag varit med om det. Förra veckan såg jag en film som hette Run Lola Run, i ett skede händer något ganska oväntat och jag var totalt oförberedd. Det kändes som att jag fick ett hårt slag med öppen handflata i ansikte och jag mer eller mindre skrek ut min förvåning: "Man kan ju inte bara göra så här!". Hotel Rwanda är ännu en film som väckt stora känslor i mig.

Jag tror att jag innerst inne är väldigt emotionell men att jag samtidigt är mycket bra på att hålla uppe muren mot omvärlden. Som idrottare tror jag man lätt förstärker muren och gör den onödigt tjock. Tänk på alla gånger man tränat med smärta, stängt ute smärtan. Jag tror det är lätt hänt att man även stänger ute andra känslor. Att man blir lite för mycket maskin och för lite människa.

Den 6 januari 2011 bröts min mur ner. Jag stod plötsligt försvarslös mot omvärlden. Tidvis var det otroligt tungt. Nu är muren på en ganska hälsosam nivå igen. Inte lika tjock som förr men jag tror att det bara är hälsosamt.

(Filmen Run Lola Run rekommenderar jag starkt. Den är tysk och rätt annorlunda från vad Hollywood producerar. Historien är inte 100 % men sättet den berättas på är mitt i prick. Full fart hela tiden och man kan inte låta bli att ryckas med.)

Jag hittade Jakob Hellman skivan igen och gjorde två iaktagelser

Två timmar kvar,
jag har äntligen tagit mej
in i en annan värld.
Det är två timmar tills dom tänder i taket
men då är jag inte här.
Var har du varit i hela mitt liv
eller under hela min kväll.
 

 Under klänningen tar hon små kliv,
hon kliver närmre och närmre mej.
Och jag vet inte varför hon ler när hon håller i min hand,
men jag ser att hon vet att hon är med i leken. Och jag
är allt du vill ha.

Ta en av mej jag har mycket kvar,
jag har eld om du vill ha.
Vad var det du sa att du tycker?
Det tycker inte jag!

Natten är vacker och månen är full,
och du är som natten och jag är som månen
och du är som jag.
Du är allt jag vill ha.

----------------------------------------------------

 Iaktagelser:

1. Jag känner att jag otroligt mycket kärlek att ge, men jag har ingen att ge den åt. 
2. Jag känner mig som bara 22-24 år gammal, fast jag ligger närmare 30 än 24.

Detta måste ju tas som något positivt. Formkurvan pekar uppåt.

Baksmälla

Efter vårens sista tent var det som jag skulle ha gått in i ett tillstånd av koma här på jobbet. Jag får ingenting gjort. Markus Krunegårds ord känns ganska passande i sammanhanget: ”jag har fel på hjärnan, inget händer när jag tänker”. Nu efter sprint-FM blev allt bara värre, nu får jag ingenting gjort på fritiden heller. Som om jag skulle ha nån sorts baksmälla. Dessutom har jag varit lite semi-förkyld hela veckan.

Som vanligt har jag försökt leta orsaker men jag har inte hittat några entydiga svar. Sprint-FM blev en liten besvikelse fast jag, med min 22:a plats, i stort sett uppnådde min målsättning att vara bland de 20-bästa. Våren och kvalet hade väl höjt på mina förväntningar, dessutom har jag varit 22:a förr så det var på det sättet ingen förbättring. Ändå vet jag att jag borde se på resultatet utgående från hur det senaste året har sett ut. Då kan min prestation bara framstå som en stor framgång och som något som för bara ett halvår sedan inte verkade det minsta troligt. Men jag har så lätt att stirra mig blind på siffror och siffror kan vara så oerhört skoningslösa. Sist och slutligen finns det ju bara en siffra som kan tillfredställa en fullt ut.

Så, mindre siffror och mera hjärta? Kanske det. Skall börja med att springa en lätt länk ikväll så kanske maskineriet så småningom kommer igång igen. Har kännt lite motvilja mot hela begreppet sprint nu efter FM men det blir väl nog att springa VM-granskningarna nu på fredag och så tror jag att jag springer Rasti-Jyrys sprint nästa vecka också då den är så nära och i ett intressant område (Lillhoplax). Men sen skall det bli skönt att igen bara fokusera på skogsorientering en tid.

Ei näin

Saker som kan stå dig dyrt:

1. Att ha hål i dina fickor.
2. Att ha 5 cm stora hål i dina fickor.
3. Att ha 5 cm stora hål på sidan av fickan så att det du sätter i fickan inte trillar ut direkt.
4. Att sätta bilnyckeln i såna fickor.
5. Att sätta bilnyckeln i såna fickor då du far och springer i skogen.
6. Att ha telefon, plånbok och hemnyckeln i bilen då du sysslar med ovanstående.

Och om du nödvändigtvis skall syssla med ovanstående se då till att inte köra en Volkswagen som det inte går att bryta sig in i och som har svinaktigt dyra reservnycklar. Räkningen närmar sig en halv tusenlapp i dagsläget. Fuck.

Så ja, kanske jag kan glömma detta nu och bli på bättre humör då jag kastat ut det i sajberspejs.

Ibland krävs det så lite för att hela ens försvarsmur mot världen skall rasa samman.

Hei Andreas
Erittäin vahva essee!
Olen varma että Isäsi on ylpeä sinusta.
Kannustuksella 
xx 

Knausgård, Kent, Orientering och hamburgare

• Jag har läst ut del två av Knausgårds Min kamp och bestämt mig för att läsa del tre. Knausgård ultrarealism är så befriande, han förskönar ingenting utan skriver ner allt, både det positiva och negativa (och även sånt som ingen annan vågar skriva eller säga).
• Kent har släppt en ny skiva, Jag är inte rädd för mörkret. Den verkar vara mycket bra men den är också väldigt lättsam och jag är rädd att den kan bli kortlivad. Som Kent-kännaren nummer ett i min bekantskapskrets uttryckte det: "det finns inget motstånd på skivan". Just nu är favoritlåten Petroleum. "Regn/ Smyger ner och viskar nya språk/ mot fönstren"
• Ifjol den här tiden var jag väldigt långt nere. Finnspringstafetten var en katastrof, jag skulle ha avbrutit alla gånger bara det inte varit en stafett. Det största problemet stavades å-n-g-e-s-t. I vår har jag hunnit springa ganska många tävlingar redan och det har varit roligt varje gång. Jag har gjort stora framsteg. Men idag då det var EM-granskning och jag simmade med dom stora fiskarna igen så mindes jag hur det kändes förra sommaren och jag blev nervös. Men det gick om och jag hade roligt. Stort grattis till Tuomo Mäkelä, imponerande lopp.
•  Smacky har troligtvis Finlands godaste hamburgare.

Passiv-agressiv

Passiv-aggressiv är tydligen en personlighetsstörning. Alltid lär man sig något nytt.

Är jag passiv-aggressiv? Tror inte det.

'Positivt tänkande'

Jag stöter alltid med jämna mellanrum på läror som på ett eller annat sätt går ut på att man skall tänka positivt. Att man med sin egen tankekraft kan överkomma problem man har. Att det bara är att bestämma sig för att jag mår bra, jag är lycklig, jag kan göra vad jag vill, att livet är härligt, för att det skall vara sant.

Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till detta.Jag kan känna, då jag är 'ledsen', att bara tanken på att bestämma sig för att nu skall jag må bra är tung. Det känns som att det finns ett oöverstigligt hinder mellan mig och de positiva tankarna som kunde vända skutan på rätt köl igen. Och samtidigt känns det som att det bara skulle vara att lura sig själv. Om jag känner mig ledsen finns det väl en orsak till det, att bortse från det löser väl inga problem? Det skulle ju vara att blunda för sanningen.

Men sen igen, vad är lycka, vad är att må bra? Kan man se objektivt på det? Om det endast är subjektivt så räcker det väl att tro att man är lycklig för att man skall vara lycklig? Eller kan man tro att man är lycklig utan att egentligen vara det?

Och vad har hänt med påståendet att man måste ha svåra perioder ibland så att man kan uppskatta de goda? Det hör man sällan nu mera. Varför pratar ingen om det goda med att uppleva svåra perioder? Var är de som tycker det är okej att vara lite deprimerad ibland? För det är väl okej? Eller är det att man måste ha svåra perioder ibland för att uppskatta de goda bara en ursäkt för att man inte skall behöva rycka upp sig och tänka positivt? En ursäkt som berättigar en att tycka synd om sig själv och vara riktigt nere. För fast jag inte vill vara ledsen och nere så har den sinnesstämningen en förmåga att dra mig till sig. Det kan kännas bra på nåt sätt att gå in i den. Vad är det för sida av mig som vill ner dit?

[Tankar som väckts under kursen Filosofi och systemtänkande.]

Bloggen tog Knausgård på orden

Bloggen har tagit Knausgård ordagrant och känner sig meningslös.

Jag är i en tunnel

Det känns som att jag åkte in i en svart tunnel den 6:e januari. Om jag vänder mig om kan jag se vem jag var men jag känner att jag är inte den personen mera. Jag har försökt leva det livet jag levde förr men det fungerar inte. Jag ser ännu inte slutet på tunneln, jag vet inte vem jag är.

Idag grät jag

Idag grät jag. Som ett litet barn. Om man inte räknar med då vi var till sjukhusets kapell och såg kroppen så var det första gången. Det tog mig nästan 11 månader att komma hit.

Luftslott

Det är inte så länge sen jag blev singel men jag har redan hunnit nobba en och bli nobbad av hon som var en delorsak till att jag nobbade den första. Ibland går det snabbt. Känns som att det kanske kommer att gå långsamt ett tag nu.

Men sånt kan man ju aldrig veta.

(Och snälla någon hjälp mig, vad heter 'bli nobbad' på riktig svenska?)

Pappan och havet

Den här bilden har jag som tavla. Jag fick den av min bror förra julen. Jag har börjat tänka att det är jag och pappa som är ute och ror, jag till höger och pappa till vänster. Ute och ror i livet.

Sjukt

Idag fick jag veta att en jobbarkompis man hade begått självmord. Sen dess har jag inte riktigt fungerat. Den här världen är så sjuk.

(Jag antar att jag kastades tillbaka till början av januari igen.)

Ikväll skulle jag egentligen varit i Åbo på NSM men då jag inte är i löpskick ännu så hade jag bara tänkt åka på banketten imorgon men vi får se hur det går nu om jag kommer mig iväg eller inte.

Vänster hjärnhalva Vs. Höger hjärnhalva

Jag hittade denna fina bild en dag då jag gick vilse på internetet i jobbet. På bilden står det:

Left brain
I am the left brain.
I am a scientist. A mathematician.
I love the familiar. I categorize. I am accurate. Linear.
Analytical. Strategic. I am practical.
Always in control. A master of words and language.
Realistic. I calculate equations and play with numbers.
I am order. I am logic.
I know exactly who I am.

Right brain
I am the right brain.
I am creativity. A free spirit. I am passion.
Yearning. Sensuality. I am the sound of roaring laughter.
I am taste. The feeling of sand beneath bare feet.
I am movement. Vivid colors.
I am the urge to paint on an empty canvas.
I am boundless imagination. Art. Poetry. I sense. I feel.
I am everything I wanted to be.

Den vänstra hjärnhalvan är dominerande för mig. Visst kan jag identifiera mig i beskrivningen av den högra hjärnhalvan men det är den vänstra som oftast kommer till tals. Den högra är inte alltid närvarande men den vänstra är alltid där, jag kan inte komma ifrån den. Inte ens i den värsta sorgen.

Jag tror att min vänstra hjärnhalvan är rädd för den högra. Den försöker kontrollera den högra, styra den. Det går ganska bra emellanåt för den är mycket starkare. Men det är inte hälsosamt. Hur praktiskt och rationellt nånting är är det inte hållbart om det går emot den högra hjärnhalvan.

Jag försöker bli bättre på att lyssna på min högra hjärnhalva. Det är ett litet projekt jag har. Jag tror jag gör små framsteg. Ett framsteg är att jag tagit tag i en sak som min vänstra hjärnhalva har försökt få mig att glömma i snart ett år men som min högra hjärnhalva aldrig låtit mig släppa. Det känns lite som att ge sig ut på okänt vatten. Ibland är jag lite rädd.

Man kan också se på detta ur en psykoanalytisk synvinkel (detta är inget jag är expert på så nu kan det komma sakfel). Min vänstra hjärnhalva är överjaget och min högra är detet. Nånstans där emellan är jaget. Överjaget är rationellt, det bedömer och granskar konstant. Är jag tillräckligt bra? Kunde jag ha gjort det här bättre? Oftast är svaret att jag kunde ha gjort det bättre, överjaget tillåter mig aldrig att vara nöjd.

Detet är urmänniskan, instinkten. Detet går på känsla. Det gör vad det vill. Det bryr sig inte i sociala normer eller prestationskrav. Jag har ibland tappat kontakten med detet. Mitt överjag har förträngt det så att det inte kan komma till tals. Det har tärt på mig.

Jag har försökt bemöta min sorg med överjaget. Överjaget har förträngt detet till nya djup. För att skydda mig. Men det fungerar inte. Största resultatet var en otroligt stor vilsenhet i livet. Jag visste inte vad jag ville, jag kunde inte fatta ett enda beslut som gällde framtiden då det var som värst, jag kunde inte planera. Jag kunde framför allt inte prestera. En enda tanke på en orienteringstävling ledde till total ångest då det var som värst. Jag kan fortfarande känna det ibland. Senast inför natt-FM finalen. Då hittade jag en utväg ur ångesten genom att intala mig själv att det bara var en träning. Att det bara var att ge sig ut i skogen och springa genom banan. Att njuta av högklassig banläggning. Vilket jag gjorde och det räckte rätt långt.

Jag har inte klarat mig ur detta ännu. Jag har fortfarande svårt att få kontakt med detet. Jag har otroligt svårt att känna sorg, jag vet att jag har sorg och den tar sig olika utryck i mitt liv men jag känner det inte. Kanske jag är i chock ännu.

Jag vet inte om jag kan gå tillbaka till mitt gamla liv. Till träningen och presterandet. Jag vet att jag vill hålla på med orienteringen men jag tror jag borde hitta ett hälsosammare förhållningssätt till idrotten. Därmed inte sagt att jag inte kan fortsätta att utvecklas.

Kesk.

Kom hem från långa-FM för några timmar sen och känslan jag har i kroppen är nästan lika dålig som i våras efter Silja-Rastit. Jag hade inga större förväntningar eller målsättningar inför tävlingen, hade väl tänkt att med ett rent lopp i kvalet skulle jag nå A-final. Med facit i hand skulle jag ha gjort det med ett helt perfekt lopp eller med lite bättre dagsform. Kände mig lite nere efter målgång då det hade känts så tungt i skogen. Vi hade ett långt vägavstånd i ett skede och jag tänkte att där får jag brassa på men då jag kom ut på vägen hände ingenting. Det var känslan som blev kvar efteråt, jag tyngde på gasen men motorn svarade inte.
Gick in i B1-finalen med målsättningen att göra ett bra lopp och ta en topp-tio placering. Vi hade ett lite längre avstånd till tvåan och löpningen kändes bättre än i kvalet. Någonstans på väg in till tvåan tappar jag dock konceptet och tappar bort mig helt. Efter att ha virrat runt en stund vänder jag tillbaka mot en stig för att läsa fast mig. Tankar på att avbryta och en känsla av hopplöshet har redan sökt sig in i min hjärna. Läser fast mig och vet inte vad jag skall göra. Lägger mig ner och funderar igenom alternativen. Att fortsätta känns lönlöst och lockar inte alls. Så jag avbryter.
Sen målgång har jag varit väldigt nere och de välbekanta tvivlande tankarna har återigen infunnit sig. Vid horisonten finns bara mörka moln.

Jag är inte mig själv ännu och jag vet inte om jag nånsin mer kommer att bli det igen.