Vänster hjärnhalva Vs. Höger hjärnhalva

Jag hittade denna fina bild en dag då jag gick vilse på internetet i jobbet. På bilden står det:

Left brain
I am the left brain.
I am a scientist. A mathematician.
I love the familiar. I categorize. I am accurate. Linear.
Analytical. Strategic. I am practical.
Always in control. A master of words and language.
Realistic. I calculate equations and play with numbers.
I am order. I am logic.
I know exactly who I am.

Right brain
I am the right brain.
I am creativity. A free spirit. I am passion.
Yearning. Sensuality. I am the sound of roaring laughter.
I am taste. The feeling of sand beneath bare feet.
I am movement. Vivid colors.
I am the urge to paint on an empty canvas.
I am boundless imagination. Art. Poetry. I sense. I feel.
I am everything I wanted to be.

Den vänstra hjärnhalvan är dominerande för mig. Visst kan jag identifiera mig i beskrivningen av den högra hjärnhalvan men det är den vänstra som oftast kommer till tals. Den högra är inte alltid närvarande men den vänstra är alltid där, jag kan inte komma ifrån den. Inte ens i den värsta sorgen.

Jag tror att min vänstra hjärnhalvan är rädd för den högra. Den försöker kontrollera den högra, styra den. Det går ganska bra emellanåt för den är mycket starkare. Men det är inte hälsosamt. Hur praktiskt och rationellt nånting är är det inte hållbart om det går emot den högra hjärnhalvan.

Jag försöker bli bättre på att lyssna på min högra hjärnhalva. Det är ett litet projekt jag har. Jag tror jag gör små framsteg. Ett framsteg är att jag tagit tag i en sak som min vänstra hjärnhalva har försökt få mig att glömma i snart ett år men som min högra hjärnhalva aldrig låtit mig släppa. Det känns lite som att ge sig ut på okänt vatten. Ibland är jag lite rädd.

Man kan också se på detta ur en psykoanalytisk synvinkel (detta är inget jag är expert på så nu kan det komma sakfel). Min vänstra hjärnhalva är överjaget och min högra är detet. Nånstans där emellan är jaget. Överjaget är rationellt, det bedömer och granskar konstant. Är jag tillräckligt bra? Kunde jag ha gjort det här bättre? Oftast är svaret att jag kunde ha gjort det bättre, överjaget tillåter mig aldrig att vara nöjd.

Detet är urmänniskan, instinkten. Detet går på känsla. Det gör vad det vill. Det bryr sig inte i sociala normer eller prestationskrav. Jag har ibland tappat kontakten med detet. Mitt överjag har förträngt det så att det inte kan komma till tals. Det har tärt på mig.

Jag har försökt bemöta min sorg med överjaget. Överjaget har förträngt detet till nya djup. För att skydda mig. Men det fungerar inte. Största resultatet var en otroligt stor vilsenhet i livet. Jag visste inte vad jag ville, jag kunde inte fatta ett enda beslut som gällde framtiden då det var som värst, jag kunde inte planera. Jag kunde framför allt inte prestera. En enda tanke på en orienteringstävling ledde till total ångest då det var som värst. Jag kan fortfarande känna det ibland. Senast inför natt-FM finalen. Då hittade jag en utväg ur ångesten genom att intala mig själv att det bara var en träning. Att det bara var att ge sig ut i skogen och springa genom banan. Att njuta av högklassig banläggning. Vilket jag gjorde och det räckte rätt långt.

Jag har inte klarat mig ur detta ännu. Jag har fortfarande svårt att få kontakt med detet. Jag har otroligt svårt att känna sorg, jag vet att jag har sorg och den tar sig olika utryck i mitt liv men jag känner det inte. Kanske jag är i chock ännu.

Jag vet inte om jag kan gå tillbaka till mitt gamla liv. Till träningen och presterandet. Jag vet att jag vill hålla på med orienteringen men jag tror jag borde hitta ett hälsosammare förhållningssätt till idrotten. Därmed inte sagt att jag inte kan fortsätta att utvecklas.