En bra träning, en dålig träning

Igår hade Teeksu en kul träning (kartorna ovan). Största delen sprangs på Bredviken bland vassen :)

Idag eftermiddag hade jag bestämt mig för att skida men då jag började skida konstaterade jag att det här var inte roligt. Prövade att byta till klassiska skidor men hade inget fäste så det var ännu sämre. Så jag åkte hem, hoppas på bättre känsla imorgon. (Jag borde kanske försöka pressa mig lite hårdare att träna men jag känner att jag har ingen kraft över för det.)

Hade hela skidpasset en konstig diffus känsla av att jag vill vara någon annanstans och göra något helt annat. Jag vet inte vad eller var. Den känslan har jag haft då och då den senaste tiden. Har säkert att göra med mina humörsvängningar och allt annat.

Dessutom känns mina höfter helt sneda, det har de gjort sen jag var till en naprapat för en dryg vecka sedan.

Imorgon har jag möjlighet att springa Aktia-cup men jag vet inte om jag vill.

WOC proposal ready: Chasing start and sprint relay

Jag är två dagar sent ute med denna nyhet men gruppen som funderar på hur orienterings-VM skall se ut i framtiden har publicerat sitt förslag. Måste säga att även om jag inte är helt säker på att jag gillar utvecklingen som sporten verkar ta så är jag positivt överraskad av förslaget. Ingen masstart utan istället en jaktstart, inga kval och en sprintstafett känns helt okej om man bortser från att antalet VM-medaljer som delas ut per år ökar från 5 till 7.

World of O rapporterar bra om innehållet i förslaget.

Favoriter 2010: The National

The National var, liksom Arcade Fire och Robyn, ett band jag inte lyssnat vidare flitigt på tidigare. Även denna gång var det bror min som introducerade mig till skivan och även denna gång hade hann rätt i sin åsikt att det var en bra skiva. Mer än så, det var en mycket bra skiva.

Jag har lyssnat på skivan rätt mycket i bilen och varje gång öppningspåret 'Terrible Love' börjar spela är det som jag skulle flyttas till en annan värld. Det är nåt speciellt med ljudlandskapet, något avslappnande och betryggande som bär iväg med en. En mycket vacker skiva som håller i längden.

Favoritspår: Sorrow.

"Sorrow found me when I was young,
Sorrow waited, sorrow won."

My Mood Changes are Killing Me

I ungefär en veckas tid har jag lidit av mer eller mindre oförklarliga humörsvängningar. Varannan dag har jag varit på bra humör och varannan dag på dåligt humör. Ungefär.

I går var en rätt bra dag. Idag hade alla förutsättningar att vara en bra dag. Jag vaknade, kände mig rätt frisk och bestämde mig för att pröva att träna lite lätt på eftermiddagen. Det var vackert väder och på kvällen skulle jag få besök av en kompis.

Men när jag satt mig i bilen för att köra till skolan kommer en olustig känsla krypande. Helt utan orsak. Det känns inte bra helt enkelt, mitt humör började svänga mot det sämre. Sen fortsatte det neråt och nu sitter jag i skolan och deppar och får ingenting gjort.

Och då jag blir på det här humöret börjar jag ifrågasätta allt som jag gör och har planerat. Vill jag verkligen börja jobba här på skolan? Klarar jag av att bo ensam i Esbo i många år till? Vill jag verkligen satsa på orienteringen fullt ut? Finns det ens den minsta lilla gnutta vett i allt jag planerat för framtiden?!

Det börjar bli påfrestande.

Varför kan jag inte nöja mig med det medelmåttiga? Slänga ihop ett slutarbete som räcker till för att bli godkänt. Börja med ett vanligt 8-4 jobb på en vanlig firma. Hitta en 'good enough' flickvän. Flytta till landsbygden. Gifta mig, skaffa barn. Springa några skärmträffar per år. Åka på utflykter till IKEA på helgerna. Vara glad över att jag inte bor granne med Fukushima. Vara glad över att jag är frisk och bor i ett bra land. Varför?

Favoriter 2010: Robyn

Robyn – Body Talk

Mina förväntningarna på Robyns nya skiva började byggas upp någon gång för ungefär ett år sedan. SVT:s 'Dom kallar oss artister' hade då Robyn i huvudrollen. Programmet hade spelats in under inspelningen av Body Talk Pt. 1 och man fick höra lite smakprov från nya skivan. Både programvärden och jag var begeistrade.

När så Body Talk Pt. 1 gavs ut blev jag inte besviken. För mig var det ett helt ny Robyn, full av attityd och rå kraft men samtidigt med en otrolig integritet och med fötterna på jorden. Varje gång jag såg ett videoklipp med henne kunde jag inte låta bli att imponeras av hennes utrstrålning och självförtroende. Jag ville se mer, höra mer. Jag var kär.

Pt. 2 och Pt. 3 uppfyllde otroligt nog förväntningarna som skruvades upp en aning för varje skivsläpp. Robyn fortsatte leverera. Skivan som helhet är grym, full med popmagi och vacker lyrik.

Att välja ett favoritspår är en svår uppgift men jag går på magkänslan och väljer Dancing On My Own. Texten talar till mig på ett speciellt sätt och jag kan verkligen känna med henne.

"I'm in the corner, watching you kiss her,
I'm right over here, why can't you see me,
I'm giving it my all, but I'm not the girl you're taking home,
I keep dancing on my own"

My Hair is Killing Me

Mitt hår har börjat gå mig på nerverna emellanåt. Det faller ner i ansiktet och ögonen. Men jag vill ju inte klippa bort nåt jag 'kämpat' för i flera år. Jag vill ha en ännu längre lugg!

Resultat: hårbandet to the rescue!

Har bloggen ålderskris?

Den 31 januari i år fyllde min blogg 1 år. Under det första året med blogg publicerade jag 216 inlägg. Flitigast var jag i maj, hela 25 inlägg. Minst inlägg, 5 st, blev det i juni.

Tagg-topplista:
* träning (94)
* allmänt (69)
* citat (49)
* musik (44)
* humor (31)
* studier (23)
* terapi (17)
* åsikt/debatt (15)
* film (12)
* litteratur (12)
* mat (9)
* prestationer (6)

På den senaste tiden har det inte blivit så mycket bloggat så jag har börjat undra om bloggen har en liten ålderskris?