I ungefär en veckas tid har jag lidit av mer eller mindre oförklarliga humörsvängningar. Varannan dag har jag varit på bra humör och varannan dag på dåligt humör. Ungefär.
I går var en rätt bra dag. Idag hade alla förutsättningar att vara en bra dag. Jag vaknade, kände mig rätt frisk och bestämde mig för att pröva att träna lite lätt på eftermiddagen. Det var vackert väder och på kvällen skulle jag få besök av en kompis.
Men när jag satt mig i bilen för att köra till skolan kommer en olustig känsla krypande. Helt utan orsak. Det känns inte bra helt enkelt, mitt humör började svänga mot det sämre. Sen fortsatte det neråt och nu sitter jag i skolan och deppar och får ingenting gjort.
Och då jag blir på det här humöret börjar jag ifrågasätta allt som jag gör och har planerat. Vill jag verkligen börja jobba här på skolan? Klarar jag av att bo ensam i Esbo i många år till? Vill jag verkligen satsa på orienteringen fullt ut? Finns det ens den minsta lilla gnutta vett i allt jag planerat för framtiden?!
Det börjar bli påfrestande.
Varför kan jag inte nöja mig med det medelmåttiga? Slänga ihop ett slutarbete som räcker till för att bli godkänt. Börja med ett vanligt 8-4 jobb på en vanlig firma. Hitta en 'good enough' flickvän. Flytta till landsbygden. Gifta mig, skaffa barn. Springa några skärmträffar per år. Åka på utflykter till IKEA på helgerna. Vara glad över att jag inte bor granne med Fukushima. Vara glad över att jag är frisk och bor i ett bra land. Varför?
För att du kan och förtjänar bätte än så, därför :) *tröstande-och-förhoppningsvis-lite-uppmuntrande-virtualkram*
SvaraRaderaTack för det, lite hjälpte det nog :)
SvaraRadera