Jag skrev just om hur jag levde mig in i SVT:s dokumentär Medaljens pris. Det är något jag är rätt bra på, att leva mig in i filmer. (Det samma gäller för bra böcker men nu tänkte jag hålla mig till filmerna.) Jag kan verkligen gå in i handlingen och känna att jag är en del av det som händer. Men det händer inte alltid. Vanligtvis har jag en mur mot omvärlden. En mur som alla har och som är nödvändig för att överleva här i världen. Som skyddar oss från att leva med i världens alla grymheter.
Men ibland uppstår det sprickor i muren. Det kan räcka med att filmen är otroligt välgjord men oftast är det andra faktorer som spelar in. Hur jag känner mig just den dagen. Alla gånger behöver inte ens filmen vara av yppersta klass.
Avatar är en film jag levde mig in i totalt. Då huvudpersonen mot slutet av filmen samlar alla till möte och håller ett tal som dryper av patriotiska klichéer satt jag i biosalongen och var liksom "Yes, let´s do this!" Totalt inne i handlingen trots att jag vanligtvis är allergisk mot klichéer. Under Lars von Triers Melancholia hände det också. Då filmen var slut [spoiler] och jorden hade gått under satt jag kvar i biostolen och visste inte hur jag skulle ta mig upp ur den, än mindre hur jag skulle kunna fortsätta leva. Jorden hade gått under och det kändes verkligen som om jag varit med om det. Förra veckan såg jag en film som hette Run Lola Run, i ett skede händer något ganska oväntat och jag var totalt oförberedd. Det kändes som att jag fick ett hårt slag med öppen handflata i ansikte och jag mer eller mindre skrek ut min förvåning: "Man kan ju inte bara göra så här!". Hotel Rwanda är ännu en film som väckt stora känslor i mig.
Jag tror att jag innerst inne är väldigt emotionell men att jag samtidigt är mycket bra på att hålla uppe muren mot omvärlden. Som idrottare tror jag man lätt förstärker muren och gör den onödigt tjock. Tänk på alla gånger man tränat med smärta, stängt ute smärtan. Jag tror det är lätt hänt att man även stänger ute andra känslor. Att man blir lite för mycket maskin och för lite människa.
Den 6 januari 2011 bröts min mur ner. Jag stod plötsligt försvarslös mot omvärlden. Tidvis var det otroligt tungt. Nu är muren på en ganska hälsosam nivå igen. Inte lika tjock som förr men jag tror att det bara är hälsosamt.
(Filmen Run Lola Run rekommenderar jag starkt. Den är tysk och rätt annorlunda från vad Hollywood producerar. Historien är inte 100 % men sättet den berättas på är mitt i prick. Full fart hela tiden och man kan inte låta bli att ryckas med.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar