Om att leva sig in i filmer

Jag skrev just om hur jag levde mig in i SVT:s dokumentär Medaljens pris. Det är något jag är rätt bra på, att leva mig in i filmer. (Det samma gäller för bra böcker men nu tänkte jag hålla mig till filmerna.) Jag kan verkligen gå in i handlingen och känna att jag är en del av det som händer. Men det händer inte alltid. Vanligtvis har jag en mur mot omvärlden. En mur som alla har och som är nödvändig för att överleva här i världen. Som skyddar oss från att leva med i världens alla grymheter.

Men ibland uppstår det sprickor i muren. Det kan räcka med att filmen är otroligt välgjord men oftast är det andra faktorer som spelar in. Hur jag känner mig just den dagen. Alla gånger behöver inte ens filmen vara av yppersta klass.

Avatar är en film jag levde mig in i totalt. Då huvudpersonen mot slutet av filmen samlar alla till möte och håller ett tal som dryper av patriotiska klichéer satt jag i biosalongen och var liksom "Yes, let´s do this!" Totalt inne i handlingen trots att jag vanligtvis är allergisk mot klichéer. Under Lars von Triers Melancholia hände det också. Då filmen var slut [spoiler] och jorden hade gått under satt jag kvar i biostolen och visste inte hur jag skulle ta mig upp ur den, än mindre hur jag skulle kunna fortsätta leva. Jorden hade gått under och det kändes verkligen som om jag varit med om det. Förra veckan såg jag en film som hette Run Lola Run, i ett skede händer något ganska oväntat och jag var totalt oförberedd. Det kändes som att jag fick ett hårt slag med öppen handflata i ansikte och jag mer eller mindre skrek ut min förvåning: "Man kan ju inte bara göra så här!". Hotel Rwanda är ännu en film som väckt stora känslor i mig.

Jag tror att jag innerst inne är väldigt emotionell men att jag samtidigt är mycket bra på att hålla uppe muren mot omvärlden. Som idrottare tror jag man lätt förstärker muren och gör den onödigt tjock. Tänk på alla gånger man tränat med smärta, stängt ute smärtan. Jag tror det är lätt hänt att man även stänger ute andra känslor. Att man blir lite för mycket maskin och för lite människa.

Den 6 januari 2011 bröts min mur ner. Jag stod plötsligt försvarslös mot omvärlden. Tidvis var det otroligt tungt. Nu är muren på en ganska hälsosam nivå igen. Inte lika tjock som förr men jag tror att det bara är hälsosamt.

(Filmen Run Lola Run rekommenderar jag starkt. Den är tysk och rätt annorlunda från vad Hollywood producerar. Historien är inte 100 % men sättet den berättas på är mitt i prick. Full fart hela tiden och man kan inte låta bli att ryckas med.)

Medaljens pris

Jag är sent ute, jag vet, men idag såg jag SVT:s dokumentär Medaljen pris. Idag är sista dagen den finns tillgänglig på SVT Play (om jag räknat rätt), förhoppningsvis går den att få tag på genom andra kanaler i framtiden.

Jag har aldrig sett en lika bra film som berör temat elitidrott. Dokumentären går direkt till kärnan av vad elitidrott är. Det är inte hälsosamt, det är helt otroligt mycket smärta och uppoffringar, men nästan alla säger att det är värt det och att de skulle göra om det för att få uppnå de där få få gångerna av total eufori. Att känna att man är bäst i världen, totalt oövervinnerlig. Jag måste ha varit väldigt mottaglig idag för det var kalla kårar direkt från början och flera gånger var jag på väg att börja gråta. Det att jag själv är idrottare gjorde det också säkert lättare för mig att leva mig in i filmen. Det är helt otroligt vad dessa idrottare har gått igenom.


Jag kan dessutom konstatera att jag inte är, har aldrig varit och kommer aldrig att bli en elitidrottare. Men jag kan leva med det.

Haim: tre systrar är bättre än två

I vintras diggade jag de skönsjungande svenska systrarna i bandet First Aid Kit (och skivan The Lion's Roar). De gör otroligt vacker country-inspirerad musik. Nu har jag hittat ett band från LA som består av hela tre systrar och kan konstatera att tre systrar är bättre än två :)

De har bara gett ut en EP med tre spår än så länge, undrar hur långe det tar innan de får ut en hel skiva och om den klarar av att hålla samma klass. Min favorit just nu är Go Slow. Den avnjuts bäst med en rejäl baskagge.

FSOM 2012: 18 sekunder och en belgare från målsättningen

 

I sommar då jag funderade över höstsäsongen med coachi satte vi upp två tävlingshelger som huvudmål. FSOM-helgen och stafett-FM helgen. Målsättningen i FSOM sattes till tre medaljer varav minst ett guld. En hög men fullt realistisk målsättning sett till vårsäsongen och motståndet inom FSO.

Jag kom väldigt nära. Silver i sprint, 4:e plats i långdistansen och brons i stafetten.

I sprinten gjorde jag ett stabilt lopp igen. En miss på 15 sekunder hann jag med men andraplatsen var aldrig hotad. Å andra sidan var guldet aldrig heller riktigt inom räckhåll, endast i teorin kunde jag ha slagit Yannick Michiels med den dagsformen jag hade då. Kanske nån nu undrar vem Yannick Michiels är? Det gjorde jag också då jag kom i mål, första tanken då jag direkt efter målgång hörde att han ledde mig med 32 sekunder var nog nåt i stil med "Vem *** är Yannick Michiels?"

Jag vet fortfarande inget mera än att han är från Belgien och var runt 30 på VM-sprinten i år. När, hur och varför han har hamnat i Sibbo-Vargarna vet jag inte. Det kändes lite surt att förlora åt en kille man aldrig hört talas om och troligtvis aldrig tävlat mot förut men tyvärr är det enligt reglerna. Det enda jag kunde göra var att utnämna mig till den moraliska segraren.

(Inom Femman slutade vi får några år sedan att använda utlandsförstärkningar i herrlaget. Vi har satsat på egna löpare och byggt upp en bra lagkänsla. Det har fungerat bra för oss. Sibbo kör med en annan taktik. Jag undrar vad t.ex. Victor Mansner skulle tyckt om det var han som blev tvåa i sprinten efter Yannick Michiels.)

I långdistansen var jag 18 sekunder från bronset, silvret och guldet var inte inom räckhåll. Jag gjorde en för mig mycket bra långdistans. Endast en bom på ca 45 sekunder och lite nervositet på slutet. Jag tror jag har blivit bättre på långa distanser i år.

I stafetten kom jag väldigt nära en maxprestation. Sprang ensam hela tiden. Endast en bom, ca 20 sekunder, och en taggtråd sinkade framfarten lite. Benen var fortfarande pigga.

Som sammanfattning: endast 18 sekunder och en belgare från målsättningen. Helt godkänt! (Och inte är jag så värst sur för det där förlorade sprintguldet egentligen.)

[Bilden snodd från Facebook, fotograf Robert von Frenckell]

Fokus

When I first come into the studio to work, there is this noisy crowd which follows me there; it includes all of the important painters in history, all of my contemporaries, all the art critics, etc. As I become involved in the work, one by one, they all leave. If I´m lucky, every one of them will disappear. If I´m really lucky, I will too.

Philip Guston, målare
(Citatet plockat från boken The Illusion of Conscious Will av Daniel M. Wegner)

Citatet ovan kan lätt tillämpas på idrottsprestationer och prestationer överlag.Desto mindre medveten man är, desto bättre presterar man.

Anders Behring Breivik och fascism II

Jag skrev tidigare om en artikel av Henrik Arnstad om Anders Behring Breivik och fascismen (här) och nu har jag hittat en till artikel på samma tema skriven av min favoritförfattare Karl Ove Knausgård och publicerad i samma tidning (DN).

Knausgård går ännu djupare i sin analys av Breivik än Arnstad och ger svar som framstår som mycket troliga. Artikeln är lång och språket är ganska invecklat men den är mycket läsvärd.

Det mänskliga är ingen exakt vetenskap, hur skulle det kunna vara det, i grunden känner vi inte ens oss själva och våra egna motiv. Jag tror inte att Breivik representerar något nytt i det mänskliga, jag tror som Sigrid Undset att människohjärtat är oföränderligt. Och jag tror att den enda vägen till förståelse går där, genom det egna jaget, det vill säga de känslor vi själva har och de erfarenheter vi själva har gjort. Om Breivik är någonting annat än vi, det vill säga den onde andre, har han handlat i pakt med något i sin egen natur. Då är vi inne i patologiseringens och determiniseringens natt, och där finns ingen fri vilja, och utan fri vilja ingen skuld. Oavsett hur förstörd en människa är, oavsett hur vanställd dess själ har blivit, finns där ändå alltid en människa som kan välja. Det är valet som gör oss till människor. Endast det ger mening åt begreppet skuld.

 Knausgårds artikel hittas här.

Schemas, Mental Models, Constructionalism and Phenomenography

Sometimes you come across a really good scientific text. So good that it feels like you were reading a novel and not specialist literature. In my opinion the ideal would be that every scientific paper and book would be written in this way but sadly the writing abilities of scientists seldom compare to those of writers of novels.

Juha Sorva, who I briefly mentioned earlier, comes close to the writing abilities of authors of novels. It´s a pleasure to read his doctoral thesis "Visual Program Simulation in Introductory Programming Education". He not only explains the concepts in the thesis in an easily understandable way, he also does it using a beatiful language and even a pinch of humour (e.g. when he depicts a fictious trial between the computing community, represented by  E.W. Dijkstra as prosecutor, and himself as the defendant).

And to clarify: I have not changed field to programming or even education, my interest in Sorva´s thesis lies in the theoretical chapters about schemas, mental models and constructionalism. These chapters were so well written that I also read about phenomenography, a new and interesting, acquintance to me that gave me a new perspective on learning.

If you are interested in Sorva´s thesis you can find it here.

(However, no one is perfect. Sorva are using figures that he doesn´t refer to at all in his text. A big no-no, I have been told.)

Markus Krunegård - Mänsklig värme

Nedan en skivrecension jag fick publicerad i Vasabladet tidigare i sommar. Minns inte exakt datum men jag tror det var i början av midsommarveckan eller veckan före det. Kändes fint att få den publicerad.

Mänsklig värme
Markus Krunegård
(Universal)

Mänsklig värme, som kom ut i slutet av mars i år, är högproduktiva Markus Krunegårds fjärde soloalbum. På skivan är det en både textmässigt och musikaliskt mera mogen Krunegård som öppnar sig för lyssnaren än på de tre tidigare skivorna (Markusevangeliet 2008, Prinsen av Peking 2009 och Lev som en gris, dö som en hund 2009). Den ungdomliga ångesten som har varit ett starkt tema på de tre första skivorna, även om Markus själv ansåg att han var för gammal för den redan då (Ungdomliga ångesten jag är för gammal för att ha den/ Men de är inte jag som bestämmer), har nu bytts ut mot känslor som kanske mera förknippas med vuxenlivet.

Markus har gift sig, fått barn och återvänt till där han kom ifrån vilket återspeglar sig i texterna (Går på promenaden där jag höll pappa i handen/ Nu är det jag som skjuter fram barnvagnen). Han sjunger om hur han saknar sin fru då han är borta hemifrån, oberoende av om han är i Stockholm, fjällen eller på andra sidan atlanten. Han sjunger om att återvända hem till det man kommer ifrån, och om att fortfarande vara precis som då. Han sjunger om rädslan att bli som sin far, och hur det samtidigt verkar vara oundvikligt. Han sjunger om minnen av kvinnor som han träffat och kvinnor han älskat, men utan saknad. Markus har insett att det som han trodde han levde för, internationell framgång och ett liv som rockstjärna, väger lätt mot det han numera har i sin hemstad Norrköping, fru och dotter.

Musikaliskt är det mera genomarbetat än tidigare. Istället för att arbeta under brådska i sin ensamhet har han tagit sällskap av vänner med god smak, gett sig själv tid och en fin studio att arbeta i. Markus beskriver det kanske bäst själv.

-Det är liksom första gången en teckning av mig inte är fullkladdad av utsmetad blyerts.

Man kan säga att det är både på gott och ont. Något av den råa kraften från de tidigare skivorna har gått förlorad men istället får vi ett gediget hantverk där hafsverken saknas och inget har lämnats åt slumpen.

Två spår höjer sig över de övriga. Inledande Korallreven & Vintergatan rullar ödesmättat ut ur stereon med sin text om Stockholmsångest, ensamhet och längtan efter mänsklig värme. Ett vanligt tema som ändå känns som något nytt då Markus gör det med sin unika förmåga att förmedla känslor. Med ett fåtal ord och med sin unika röst fångar han livssituationer på ett sätt som ingen annan. Balladen Askan är den bästa jorden förtjänar också ett omnämnande. Med sina 24 stråkar uppmanar den oss helt enkelt att ge upp, vilket är något man inte ofta hör i dagens framgångsfixerade samhälle. Men Markus har rätt. Det är först när man ger upp/ Som det blir nåt nytt.

Mänsklig värme är Markus Krunegårds bästa album så här långt och ett mycket bra popalbum. Då Markus röst närmar sig falsett är det inte bara hans röst som är på väg att brista, det rister även till i lyssnarens hjärta.

Back to Work

Min semester tog slut igår och nu sitter jag på jobbet. Jag börjar lugnt med att läsa lite i en doktorsavhandling vid namn Visual Program Simulation in Introductory Programming Education, skriven av Juha Sorva, och hittar detta fina citat:

Contrary to popular belief, the brain is not designed for thinking. It´s designed to save you from having to think, because the brain is not actually very good at thinking.

(Willingham, 2009)