Jag stöter alltid med jämna mellanrum på läror som på ett eller annat sätt går ut på att man skall tänka positivt. Att man med sin egen tankekraft kan överkomma problem man har. Att det bara är att bestämma sig för att jag mår bra, jag är lycklig, jag kan göra vad jag vill, att livet är härligt, för att det skall vara sant.
Jag vet inte hur jag skall förhålla mig till detta.Jag kan känna, då jag är 'ledsen', att bara tanken på att bestämma sig för att nu skall jag må bra är tung. Det känns som att det finns ett oöverstigligt hinder mellan mig och de positiva tankarna som kunde vända skutan på rätt köl igen. Och samtidigt känns det som att det bara skulle vara att lura sig själv. Om jag känner mig ledsen finns det väl en orsak till det, att bortse från det löser väl inga problem? Det skulle ju vara att blunda för sanningen.
Men sen igen, vad är lycka, vad är att må bra? Kan man se objektivt på det? Om det endast är subjektivt så räcker det väl att tro att man är lycklig för att man skall vara lycklig? Eller kan man tro att man är lycklig utan att egentligen vara det?
Och vad har hänt med påståendet att man måste ha svåra perioder ibland så att man kan uppskatta de goda? Det hör man sällan nu mera. Varför pratar ingen om det goda med att uppleva svåra perioder? Var är de som tycker det är okej att vara lite deprimerad ibland? För det är väl okej? Eller är det att man måste ha svåra perioder ibland för att uppskatta de goda bara en ursäkt för att man inte skall behöva rycka upp sig och tänka positivt? En ursäkt som berättigar en att tycka synd om sig själv och vara riktigt nere. För fast jag inte vill vara ledsen och nere så har den sinnesstämningen en förmåga att dra mig till sig. Det kan kännas bra på nåt sätt att gå in i den. Vad är det för sida av mig som vill ner dit?
[Tankar som väckts under kursen Filosofi och systemtänkande.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar