”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den
som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med
lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända
upp i topparna där enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga
som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.”
Denna dikt läste Anders Vestergård högt i bussen på väg till 25manna i år. Vi hade just startat från terminalen i Stockholm på väg mot TC så det var fortfarande arla morgonstund. Allt eftersom han läste blev det bara tystare och tystare i bussen och innan han nådde slutet var det redan helt tyst. Efter att han slutat var det fortfarande tyst en lång stund. Det uppstod något av en magisk stämning. Ord kan ha en märklig makt emellanåt.
Dikten är skriven av Tomas Tranströmmer som fick Nobels litteraturpris i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar