Det finns ganska mitt mellan Jalasjärvi och Koskenkorva ett utkikstorn

Det finns ganska mitt mellan Jalasjärvi och Koskenkorva ett utkikstorn. Man ser tornet från landsvägen då man kör förbi. Det ligger där på andra sidan åkern en bit upp i skogen och kallar på en. En kallelse som hörsammas av djuret människans drift att upptäcka, bestiga, betäcka...

Varje gång jag kört förbi har jag drömt mig bort upp till tornets topp och tänkt att en dag skall jag stanna och klättra upp dit. För två veckor sedan var den dagen kommen. På väg från Esbo till Vasa svängde jag av vägen, parkerade en bit ner i backen och började klättra uppåt mot tornet. Äntligen var dagen kommen. Jag kände mig upprymd och tog fotografier av tornet med min telefon.

Jag kommer upp till toppen av kullen där tornet ligger. Jag känner ingen brådska utan ser mig först omkring där uppe och tar några foton till. Sen vänder jag mig mot tornet och börjar klättra uppför trappan. Efter ungefär fem steg känner jag att nånting är fruktansvärt fel. All upptäckarglädje är med ens bortblåst och ersatt av en akut primitiv rädsla. Min höjdrädsla hade slagit till med full kraft, ynkligt löjliga 1,5 meter över marken.

Jag blir så chockad att jag är tvungen att vända om och gå ner på fast mark för att samla mig en stund. Jag hade helt glömt bort att jag är höjdrädd. Det här tornet är dessutom av den värsta sorten där man ser marken under sig vart man än vänder blicken. Att tornet ligger på en hög kulle och jag kan känna hur vinden blåser gör det hela bara värre.

Efter att ha samlat mig en stund gör jag ett nytt försök. Jag biter ihop och kämpar emot rädslan och tar mig upp till den första avsatsen. Benen känns svaga och jag sätter mig ner för att vila lite. "Lika bra att lägga sig ner då jag ändå är igång" tänker jag och lägger mig ner och funderar över min situation och livet i allmänhet. Efter en tid har jag lugnat ner mig så mycket att jag vågar stiga upp och kolla lite på utsikten.

Inte var det här ju så farligt efter allt. Fylld med nya krafter styr jag stegen mot trappan som nu tar formen av en spiraltrappa för att börja klättra upp mot toppen. Jag kommer två steg innan jag översköljs av samma primitiva rädsla. Inte en chans i världen att jag klättrar upp dit. Jag går raka vägen ner och styr snopet stegen mot bilen fylld av motstridiga känslor.

Hur kunde jag ha en så fullständigt fel uppfattning om vad jag ville göra. Den längtan jag känt varje gång jag kört förbi försvann fullständigt efter fem steg uppför trapporna och det enda jag kände var att jag ville bort därifrån. Tänk vad motstridiga känslor som kan finnas inom en utan att man har en aning om det.


----

Det händer alltid ibland att jag glömmer bort att jag är höjdrädd. T.ex. då jag åkte fritt fall i Power Park. Det var ingen bra idé, det tog säkert en kvart innan jag min puls hade återhämtat och det kändes som att jag kunde lita på att mina ben skulle bära mig. Ibland har det också hänt att jag tänkt att jag kunde hoppa bungyjump. Jag skulle aldrig kunna hoppa bungyjump! Om jag yppar sådana idéer se då till att hindra mig. Jag minns ännu hur Jim Carrey sa att han långa tider kunde vakna mitt i natten av att han drömde mardrömmar om sitt bungyjump han gjorde då de spelade in Yes Man. Det skulle säkert hända mig också.

----

Tornet ligger på Loukajanvuori som är 141,5 meter högt.