100 år av ensamhet

Idag läste jag ut 100 år av ensamhet (1967) av Gabriel García Márquez med ett upprört "Argh", slog ihop boken, steg upp och gick iväg.

Vad var meningen med boken? Vad lärde man sig? Allting upprepas, tiden går i cirklar, nya generationer lär sig inte av gamla generationers misstag, ingen minns en efter att man dött, allt är förgäves... Varför läste jag detta!?

Men missförstå mig rätt, boken var bra. Jag blev upprörd på rätt sätt:) Språket var fantastiskt och fastän det var mycket svåra ord och knepiga meningar kändes den ändå lättläst. Man flöt lätt med, sida efter sida. Dock rekommenderar jag inte en sträckläsning, det kan bli överväldigande.

En knepig sak var att hålla isär alla medlemmarna av familjen Buendia, dels för att de förökade sig rätt snabbt och dels för att förnamnen upprepade sig i varje generation. Men jag tror inte att något gick förlorat fast man inte klarade av att hålla isär familjemedlemmarna. Det passade bra in med känslan av att tiden gick i cirklar och att allting upprepade sig. Tiden och familjemedlemmarna flöt ihop till en enda.

En behållning av boken var också att man lärde sig en massa nya ord, eller snarare att man fick läsa en massa ovanliga ord. Jag borde ha suttit med SAOL bredvid mig så skulle nöjet av att läsa boken varit dubbelt. Kataklysm var ett ord som dök upp minst två gånger och som saknades i SAOL men Nationalencyklopedin visste svaret:

kataklysm

katakly´sm, plötslig och katastrofartad förändring av jordytan förorsakad av översvämning, jordbävning eller jordskred.

Mycket användbart ord. Liksom även:

schabrak

schabra´k, fyrkantigt sadelunderlägg avsett att skydda hästen mot skavsår och sadelns stoppning mot hästens svett.

Ett ord som jag trodde jag visste vad det betydde var sublim. Var rätt säker på att det betydde något i stil med knappt märkbar eller svag, lågmäld men det visade sig vara nästan raka motsatsen:

sublim

subli´m, upphöjd, storslagen; viktig kategori i klassisk estetik, först i antiken och senare hos bl.a. Burke och Kant.