Kom hem från långa-FM för några timmar sen och känslan jag har i kroppen är nästan lika dålig som i våras efter Silja-Rastit. Jag hade inga större förväntningar eller målsättningar inför tävlingen, hade väl tänkt att med ett rent lopp i kvalet skulle jag nå A-final. Med facit i hand skulle jag ha gjort det med ett helt perfekt lopp eller med lite bättre dagsform. Kände mig lite nere efter målgång då det hade känts så tungt i skogen. Vi hade ett långt vägavstånd i ett skede och jag tänkte att där får jag brassa på men då jag kom ut på vägen hände ingenting. Det var känslan som blev kvar efteråt, jag tyngde på gasen men motorn svarade inte.
Gick in i B1-finalen med målsättningen att göra ett bra lopp och ta en topp-tio placering. Vi hade ett lite längre avstånd till tvåan och löpningen kändes bättre än i kvalet. Någonstans på väg in till tvåan tappar jag dock konceptet och tappar bort mig helt. Efter att ha virrat runt en stund vänder jag tillbaka mot en stig för att läsa fast mig. Tankar på att avbryta och en känsla av hopplöshet har redan sökt sig in i min hjärna. Läser fast mig och vet inte vad jag skall göra. Lägger mig ner och funderar igenom alternativen. Att fortsätta känns lönlöst och lockar inte alls. Så jag avbryter.
Sen målgång har jag varit väldigt nere och de välbekanta tvivlande tankarna har återigen infunnit sig. Vid horisonten finns bara mörka moln.
Jag är inte mig själv ännu och jag vet inte om jag nånsin mer kommer att bli det igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar